Tal på första maj – Linda Palmetzhofer, 1:a vice ordförande i Handels
Mötesdeltagare,
Tack för att jag får fira arbetarrörelsens högtidsdag med er.
Dagen då vi demonstrerar mot orättvisor och förtryck.
Då vi demonstrerar för jämlikhet och rättvisa.
För även idag behövs första maj.
Även idag har vi klyftor mellan människor.
Även idag pressas våra löner och arbetsvillkor.
Första maj är också den internationella solidaritetens dag.
För vi samlas inte bara här i Sollentuna och på andra håll i Sverige.
Vi samlas över hela världen.
Här i Sverige samlas vi i fred och frihet.
Men tänk för ett ögonblick tanken att vårt möte här idag plötsligt skulle avbrytas av militär och polis.
Bara för att vi uttrycker våra åsikter.
För att vi är socialdemokrater.
Eller för att vi är med i en fackförening.
Den tanken känns såklart helt overklig för oss.
Men så ser verkligheten ut i många andra länder.
Jag var för två veckor sedan i Sydafrika på en facklig konferens.
Där ger lagen långtgående fackliga rättigheter, men fackliga företrädare vittnar om att situationen för facken försämras och att det sker grova kränkningar av rätten att organisera sig.
I Colombia skjuter man fackliga företrädare.
I Kina fängslas strejkande arbetare.
Och i EU-landet Ungern inför Moderaternas och KDs systerparti antifackliga lagar.
Ja, förtryckare, oavsett om de kallar sig höger eller vänster,
har alltid sett fria fackföreningar som ett hot.
För de vet att den fackliga tanken kan hota deras makt.
Olof Palme sa en gång:
”Det skulle ju klinga falskt om vi arbetar för utjämning och jämlikhet inom det egna landet men struntade i världens svältande miljoner. Och på samma sätt skulle det klinga falskt om vi talade aldrig så vackert om hjälpen till de fattiga folken och vi samtidigt lät klassklyftorna och inkomstskillnaderna växa i det egna landet. Det måste finnas ett obönhörligt samband mellan vad vi verkar för i det egna landet och vad vi står för internationellt”.
Därför skickar vi idag solidaritetens hälsning till alla över hela vår jord som kämpar för fackliga och andra mänskliga rättigheter.
För jämlikhet. För rättvisa. För fred och frihet.
Kamrater,
idag firar vi 1 maj för 129 gången. Och visst har vi kommit långt.
Men det finns mycket kvar att göra.
När jag möter Handels medlemmar vittnar de om en väldigt pressad tillvaro.
Det som var undantag när jag i slutet av 90-talet arbetade på Domus i Gustavsberg har nu blivit normalt.
Tillfälliga lösningar har permanentats.
Människor måste idag acceptera villkor som vi då aldrig hade gått med på.
Bemanningen är så slimmad att det räcker med ett enda avsteg för att allt ska brista.
Arbetare sliter ut sig, pressas till värk, smärta och psykisk ohälsa.
Vi har idag ett Sverige där barn som växer upp bara några mil från varandra lever i helt olika världar, med helt olika möjligheter i livet.
Ett Sverige där klyftorna ökar mellan stad och land. Om du reser mellan Sollentuna och Pajala i Norrbotten skiljer det sju år i medellivslängd. Det är nästan lika stor skillnad som mellan Sverige och Egypten!
I våras presenterade LO sin årliga Jämställdhetsbarometer. Den visar än en gång att LO-kvinnor har den lägsta faktiska månadslönen av alla.
När min mamma började jobba fanns det fortfarande särskilda kvinnolöner i kollektivavtalen. Kvinnors löner var 30 % lägre än männens. De hade en egen lönetabell!
Nu är de särskilda kvinnolönerna borta ur avtalen, redan på 60-talet förstod man att det var omodernt att kvinnor skulle ha lägre lön än män. Men i realiteten finns de ändå kvar. Efter 50 år är fortfarande kvinnors löner 70% av männens bland arbetare. Det duger inte!
En annan stor orättvisa är otryggheten.
1990 hade 12 % av anställda arbetare en tidsbegränsad anställning. Nu är det nästan 30 % och det är de mest otrygga anställningarna som har ökat mest.
Var fjärde arbetarkvinna har en tillfällig anställning och inte ens 25 % av kvinnorna inom Detaljhandeln arbetar heltid. Det duger inte!
Det är omodernt, orättvist och helt orimligt!
Min dotter är 15 år. Om några år ska hon och hennes kompisar ut i arbetslivet. Min förhoppning är att vi då har en arbetsmarknad där normen är fast anställning på heltid.
Och att lön inte sätts efter kön, utan att hennes arbete värderas lika högt som hennes manliga arbetskamrater.
Jag tror att Januariavtalet var nödvändigt. Alternativet – en konservativ regering som är beroende av SD – hade varit värre.
Men vår vision måste vara större än att förvalta 73 punkter!
Socialdemokraterna måste bedriva Socialdemokratisk politik!
Och i facklig/politisk samverkan måste vi arbeta för att minska klyftorna i samhället
för ett tryggt arbetsliv
och för att jämna ut löneskillnaderna på arbetsmarknaden
Kamrater,
Förra året nåddes vi av beskedet att Nordiska Motståndsrörelsen NMR hade fått demonstrationstillstånd på 1 maj både i Ludvika och i Boden.
NMR är den ledande nazistiska organisationen i Sverige idag. Och i år har de åter fått demonstrationstillstånd, inte bara i Ludvika utan även i Fagersta och i Kungälv.
Vi måste lova varandra:
Att aldrig låta nazisternas närvaro normaliseras
Att aldrig tiga när de försöker sätta skräck i människor
Att alltid stå upp för människovärdet och demokratin.
Högerextrema och nazistiska rörelser utnyttjar människors oro och skapar otrygghet. I stället för att kämpa tillsammans ställer de utsatta grupper mot varandra.
Palme har uttryck det såhär:
”Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla.”
Kamrater,
Bara genom tydliga politiska alternativ som står mot varandra kan vi stoppa de högerextremas frammarsch.
Vi måste visa att Socialdemokraterna är ett parti med en tydlig politik
där makt och resurser fördelas jämlikt.
En politik där de som har det sämst ställt får det lite bättre,
och där de som har det bäst måste bidra lite mer.
En politik för ökad trygghet för Sveriges löntagare.
En politik som ger framtidshopp.
En politik som förändrar människors liv.
Tack!
Senast uppdaterad: torsdag 2 maj 2019
